tabin,
Subst.;
aus
frz.
tabin
bzw.
ital.
tabino
›gewässerter Doppeltaft‹
().
›schwerer gewässerter Doppeltaft‹.

Belegblock:

Bastian, Runtingerb.
2, 122, 4
(
oobd.
,
1399
):
daz er dem Sigmund Grafen 3 plabew tabin enpfolhen hab.
Matzel u. a., Spmal. dt. Wortschatz.
1989, 306
;
Schmeller/F.
1, 578
.