dof,
Adj.;
zu
mnd.
dof
›taub‹
().
›gehörlos, taub‹.
Bedeutungsverwandte:
,  1.

Belegblock:

Frantzen u. a., Kölner Schwankb. (
Köln
um 1490
):
Na steden unde na stunden mot eyn koning syn beyde blint unde doff unde stum.